Jag skulle vilja säga att jag har kommit igång alldeles strålande med min cykling till och från jobbet! Jag får med mig matlåda, dator, barnen och deras gympakläder, skolväskor, stövlar och extra kläder oväntat lätt faktiskt. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag suckar och stönar en hel del innan jag har fått ut hela gänget med tillbehör genom dörren, men så fort vi kommit upp på cyklarna går det som en dans! Barnen älskar det ju, nu är jag ju nästan lika bra som pappa. Det är ingen som har haft synpunkter på vare sig frisyr eller smink när jag anlänt till jobbet heller och jag känner ju mig så rosig och frisk, så det kanske väger upp?
Sedan har vi färden hem. Jag bor ”ovanför Viadukten” i Värnamo, alltså ett erkänt backigt område. Jag måste dessutom ta mig upp för Klevaliden varje gång jag ska hem. Klevaliden liksom, Värnamos mest ökända uppförsbacke. Cyklar man uppför den har man rakt av grym kondition, (eller elcykel). När jag växte upp i Värnamo på 90-talet och man kunde skryta med att man cyklade uppför Klevan då var det ett tecken på styrka och envishet. Nu cyklade jag uppför igår och det var helt utan elegans eller någon som helst möjlighet att kunna prata på en halvtimma efteråt, men envisheten tog totalt över. Möjligtvis också en önskan om 90-talets styrka…
Hemma i hallen, efter att återfått talförmågan, berättade jag om min insats för norrmannen. Alltså, vi har varit gifta i 10 år, jag hör när han låtsas vara imponerad av mig. När han säger: grymt älskling, jag är imponerad, så ser jag att han undrar varför jag ens bemödar mig att berätta. Faktum är att han är helt oberörd i uppförsbackar och det där har jag funderat lite på. Det är ju ändå ”Klevan” liksom och jag har massor av cykling i kroppen. Min man kommer från ön Frei i Norge. På besök hos svärföräldrarna skulle vi ta oss upp till öns högsta topp, ”Freikollen”. Till topps, tänkte jag och följde med. Enligt maken skulle det ta max en timma upp och ner. Vi inleder turen med en brant slalombacke, modell svart, fortsätter med bergsklättring utan tillstymmelse till stig och bestiger sedan en topp där träden för länge sedan slutat växa. Det tar 1,5 timmar upp. På toppen säger Torkild: Vi brukade cykla ner härifrån när jag växte upp. Jag svarar: Jaha, så det finns en bilväg!? Nä, vi tog cyklarna på ryggen upp. Ehhh, va? Vi har alltså inte samma förutsättningar alls. det finns liksom inte i mitt system att jag skulle ens tänka tanken att cykla ner för Freikollen. Än mindre att ta cykeln på ryggen upp.
Att bejaka min inre norrman har alltså fått sig en reality-check. Jag ska nu fortsätta bejaka min inre Smålänning, så till topps envisheten, här kommer jag! Bara att hålla i morgon-rutinerna alltså och den där Klevaliden svävar jag snart uppför.
