Uppförsbacke VS. uppförsbacke

Jag skulle vilja säga att jag har kommit igång alldeles strålande med min cykling till och från jobbet! Jag får med mig matlåda, dator, barnen och deras gympakläder, skolväskor, stövlar och extra kläder oväntat lätt faktiskt. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag suckar och stönar en hel del innan jag har fått ut hela gänget med tillbehör genom dörren, men så fort vi kommit upp på cyklarna går det som en dans! Barnen älskar det ju, nu är jag ju nästan lika bra som pappa. Det är ingen som har haft synpunkter på vare sig frisyr eller smink när jag anlänt till jobbet heller och jag känner ju mig så rosig och frisk, så det kanske väger upp?

Sedan har vi färden hem. Jag bor ”ovanför Viadukten” i Värnamo, alltså ett erkänt backigt område. Jag måste dessutom ta mig upp för Klevaliden varje gång jag ska hem. Klevaliden liksom, Värnamos mest ökända uppförsbacke. Cyklar man uppför den har man rakt av grym kondition, (eller elcykel). När jag växte upp i Värnamo på 90-talet och man kunde skryta med att man cyklade uppför Klevan då var det ett tecken på styrka och envishet. Nu cyklade jag uppför igår och det var helt utan elegans eller någon som helst möjlighet att kunna prata på en halvtimma efteråt, men envisheten tog totalt över. Möjligtvis också en önskan om 90-talets styrka…

Hemma i hallen, efter att återfått talförmågan, berättade jag om min insats för norrmannen. Alltså, vi har varit gifta i 10 år, jag hör när han låtsas vara imponerad av mig. När han säger: grymt älskling, jag är imponerad, så ser jag att han undrar varför jag ens bemödar mig att berätta. Faktum är att han är helt oberörd i uppförsbackar och det där har jag funderat lite på. Det är ju ändå ”Klevan” liksom och jag har massor av cykling i kroppen. Min man kommer från ön Frei i Norge. På besök hos svärföräldrarna skulle vi ta oss upp till öns högsta topp, ”Freikollen”. Till topps, tänkte jag och följde med. Enligt maken skulle det ta max en timma upp och ner. Vi inleder turen med en brant slalombacke, modell svart, fortsätter med bergsklättring utan tillstymmelse till stig och bestiger sedan en topp där träden för länge sedan slutat växa. Det tar 1,5 timmar upp. På toppen säger Torkild: Vi brukade cykla ner härifrån när jag växte upp. Jag svarar: Jaha, så det finns en bilväg!? Nä, vi tog cyklarna på ryggen upp. Ehhh, va? Vi har alltså inte samma förutsättningar alls. det finns liksom inte i mitt system att jag skulle ens tänka tanken att cykla ner för Freikollen. Än mindre att ta cykeln på ryggen upp.

Att bejaka min inre norrman har alltså fått sig en reality-check. Jag ska nu fortsätta bejaka min inre Smålänning, så till topps envisheten, här kommer jag! Bara att hålla i morgon-rutinerna alltså och den där Klevaliden svävar jag snart uppför.

annlouise.liden@lfj.se
Jag heter Lisa Lidén, bor i Värnamo. Har slagit lite vad med min äldre bror om att åka Öppet spår 2020, så all rörelse är extra välkommet! Förutom ett vad med min bror, så lever jag på gamla meriter när det kommer till träning. Har alltid varit väldigt aktiv och jobbat som spinninginstruktör på gym sedan slutet av 90-talet. Men sedan barnen kom för 8 år sedan försökte jag fortsätta livet som heltidsarbetande och fysiskt aktiv på precis samma sätt även med små barn, vilket inte var så lyckat. När tiden inte räckt till är det ofta träningen som fått vika på sig. Istället för att tänka om när det gäller träning så tog jag stegvis bort den. Färre och färre pass på gymmet ersattes med fler timmar stillasittande vid skrivbordet. Mentalt är jag fortfarande vältränad, men nu börjar vardagen påminna mig om att det kanske inte är så. Att bli flåsig uppför en trappa är nu påtagligt, något jag nästan aldrig varit med om eller förstått. Faktum är att jag blir lite skärrad när det händer. Dessutom är jag gift med Torkild. Norrman. Hurtig. Ut på tur, aldrig sur. Älskar naturen och det finns verkligen inget dåligt väder i hans värld. Alla fördomar man har kring norrmän och deras hurtighet stämmer på min man (han har inte lusekofta dock.). Han jobbar dessutom fysiskt utomhus 8 timmar om dagen, cyklar MTB så ofta han kan och det finns inte att han tar bilen till jobbet eller när han hämtar ungarna. Han hämtar inte ens en lat söndagspizza med bilen. Lite oklart om han ens har nyckel till den inser jag nu. Långa loppet ska ta fram min inre norrman, tänkte jag. Då borde ju skidtekniken på Vasan sitta automatiskt också, eller hur? Jag ska lämna ungarna på morgonen med cykel, se till att alla ärenden görs med cykel och på helgerna ska jag minsann cykla en runda. Barnen ska med så ofta det går, de älskar ju att cykla då de verkar ha fått rätt mycket av de norska generna. Jag har köpt en ny, superfin cykel så det finns inga ursäkter mer än min egen bekvämlighetszon. Nu kör vi – Till topps allesammen!
Lisa Lidén

Hej!

Logga in för att registrera dina cyklade kilometer, se din personliga statistik och ändra dina uppgifter.

Glömt lösenord?

Vill du vara med i Långaloppet? Skapa konto här.

Glömt lösenord?