Norsk omstart.

Jahapp, så då kom livet emellan mig och cyklingen. Ni vet, vakna, packa kläder för alla årstider, lämna barnen, lunchlåda, jobba, hämta kidsen, den ena till Ponnyskola, den andra till MTB-skola, hämta, laga mat, plocka undan, lägga, träna, tvätta, slappa framför TV:n, sova, börja om… När det blev skolavslutningstider och avslutning på barnens aktiviteter och klass, samt egna kvällsaktiviteter så lever jag så där på minuten-planerat, så att hasa sig upp för backar på en cykel med diverse hjälmar både på huvudet och i cykelkorgen såg jag som en omöjlighet. Färdig. Någon måtta får det vara på hurtigheten. När sådana intensiva perioder dyker upp i livet är det ju egentligen mycket märkligt att jag väljer att plocka bort motionen ur vardagen, det som jag innerst inne vet är det som verkligen ger mig energi och reducerar stress. Det är också mycket märkligt att jag ser på cyklingen till och från jobbet som någon form av hinder, men spinning som motion…

Jag tror att många känner igen sig i min sits. Pusslet ska liksom skötas. Livet. Jag vet det mesta när det gäller vardagsmotion. Jag har läst varenda veckotidning, kvällstidning och reklamblad som alla bedyrar hur bra vardagsmotionen är, hur enkelt det är att kombinera den stressiga vardagen och samtidigt hålla konditionen uppe. Jag har lyssnat på poddar och läst böcker om starka hjärnor, triatleter, supermammor och biggest loser-deltagare. Det är ju näst intill omöjligt att kunna missa dessa inspiratörer. Dessutom alla vänner på sociala medier som lägger upp varenda knäböj, HIIT-pass och promenad. Men jag känner ändå att de missar en sak. Jag vill faktiskt kunna njuta lite när jag rör på mig. Verkligen vara i träningen, stänga av allt annat runt mig, koppla ner helt enkelt. Att sätta i favoritmusiken i öronen en timme ute i friska luften, spela tung bas inne i lokalen på gymmet eller helt mållöst studsa omkring där ingen ser. Det går bara inte med andan i halsen till nästa aktivitet, packning på rygg och korg och en minutvisare som manar på… Sorry. Det är ju bättre att få till en cykling varannan vecka än ingen alls, någonsin.

Men eftersom jag har läst och lyssnat på alla och allt så vet jag ju också om hur man kommer tillbaka efter ett litet bakslag och att det faktiskt inte är så farligt. Livet måste ju också få ta plats. Huvudsaken är ju att viljan finns där och det gör den. Min mamma sa en gång när jag tyckte att det fanns några irriterande kilon runt den tidigare hyfsat smärta midjan att; ”Jisses, människa. Du är mitt i småbarnsåren, du kan väl bara acceptera att du har ett par kilon extra, det är inte värre än så?!” Mamsen är klok hon. det är ju bara jag själv som lägger tvånget på mig. Jag är ju dessutom frisk. Man kommer långt med att acceptera, så nu har jag börjat om i mitt mål att bli vardagsmotionens hjälte. En omstart helt enkelt. Min man har gått på semester och tagit med sig barnen till Norge ett par veckor och guess what? De har tagit bilen! Hurra!! Jag har inget val annat än att cykla. Jag har inga som ska lämnas vare sig på morgon eller kväll och inget att passa mer än mig själv och jobbet. Kanske jag kan hålla i detta lite bättre även när vardagen kommer tillbaka från Norge..? Då blir det norsk omstart. 🙂

Snart kommer det ett inlägg om spinning också. Jag känner att vi måste prata om det lite…

 

Till topps livet!!

annlouise.liden@lfj.se
Jag heter Lisa Lidén, bor i Värnamo. Har slagit lite vad med min äldre bror om att åka Öppet spår 2020, så all rörelse är extra välkommet! Förutom ett vad med min bror, så lever jag på gamla meriter när det kommer till träning. Har alltid varit väldigt aktiv och jobbat som spinninginstruktör på gym sedan slutet av 90-talet. Men sedan barnen kom för 8 år sedan försökte jag fortsätta livet som heltidsarbetande och fysiskt aktiv på precis samma sätt även med små barn, vilket inte var så lyckat. När tiden inte räckt till är det ofta träningen som fått vika på sig. Istället för att tänka om när det gäller träning så tog jag stegvis bort den. Färre och färre pass på gymmet ersattes med fler timmar stillasittande vid skrivbordet. Mentalt är jag fortfarande vältränad, men nu börjar vardagen påminna mig om att det kanske inte är så. Att bli flåsig uppför en trappa är nu påtagligt, något jag nästan aldrig varit med om eller förstått. Faktum är att jag blir lite skärrad när det händer. Dessutom är jag gift med Torkild. Norrman. Hurtig. Ut på tur, aldrig sur. Älskar naturen och det finns verkligen inget dåligt väder i hans värld. Alla fördomar man har kring norrmän och deras hurtighet stämmer på min man (han har inte lusekofta dock.). Han jobbar dessutom fysiskt utomhus 8 timmar om dagen, cyklar MTB så ofta han kan och det finns inte att han tar bilen till jobbet eller när han hämtar ungarna. Han hämtar inte ens en lat söndagspizza med bilen. Lite oklart om han ens har nyckel till den inser jag nu. Långa loppet ska ta fram min inre norrman, tänkte jag. Då borde ju skidtekniken på Vasan sitta automatiskt också, eller hur? Jag ska lämna ungarna på morgonen med cykel, se till att alla ärenden görs med cykel och på helgerna ska jag minsann cykla en runda. Barnen ska med så ofta det går, de älskar ju att cykla då de verkar ha fått rätt mycket av de norska generna. Jag har köpt en ny, superfin cykel så det finns inga ursäkter mer än min egen bekvämlighetszon. Nu kör vi – Till topps allesammen!
Lisa Lidén

Hej!

Logga in för att registrera dina cyklade kilometer, se din personliga statistik och ändra dina uppgifter.

Glömt lösenord?

Vill du vara med i Långaloppet? Skapa konto här.

Glömt lösenord?